Stig 

Kära läsare

När min älskade man Stig fyllt 80 år, betraktade han det året som en avslutande milstolpe. Han tyckte sig ha kommit till vägs ände. En planerad sjöresa fick ställas in. Inte enbart av hälsoskäl. Vädret visade sig ogynnsamt för seglats i en skonare. 

Segelbåt hade vi ju kajkat runt i på Mälaren och i Stockholms skärgård på den tiden det begav sig. Hunden Simson, vår underbara golden retriever, visade sig vara en god seglare också. Förutom allt annat han ställde upp på i sitt hundliv med oss. När Armstrong tog sina första steg på månen satt vi i vår båt i en hamn på Mälaren  och lyssnade på stegen till knastret från en liten svart transistor. Samtidigt som vi vispade bort myggsvärmen. 

Luciadagens kväll år 2018 gick vår älskade Stig ur tiden- klockan 6 på kvällen. På Sankt Görans sjukhus. Vår son, Boman, skicklig läkare och även - efter vad jag insett - en själasörjare och tröstare var med honom och oss. Hans händer äger helande magi. 

Vi befann oss alla i Stigs enskilda rum. Utom  Philip som befann sig på sitt arbete i Dublin. Han hade nyligen hälsat på sin morfar på sjukhuset och kunnat uppleva ett värmande samtal med sin älskade morfar. Nå. Tiden före Luciakvällen ägnade jag helt åt att göra livet för Stig så drägligt och angenämt som det bara var möjligt. Tiden efter var en egendomlig tid av tomhet, overklighet och verklighet. 

Stig försvann gradvis från oss. En tid fanns enkom för oss. I det enskilda rummet i ett omslutande tyst mörkt universum. Peter som vakat troget, Helena som ständigt fått sin pappas förtroenden,  hennes make Björn. Bomans hustru Hélène. Och Boman, sonen, stod vid sin fars sida. Med mjuka rörelser och medicinskt uträknade medel skapade han en frid och ett lugn för patienten. Att vår älskade inte skulle känna ängslan och smärta. 

Tystnad. Stillhet. Stéphanie öppnade ett fönster för Stigs själ att flyga ut i rymden vida. Kvar fanns skalet som hyst den livliga spirituella begåvade - stundom oroliga - själen. Så egendomlig upplevelse  Kroppen är ett skal, en hamn för LIVET som när skalet blir bräckligt söker sig möjlighet att fly ut till något nytt till nya hamnar nya upplevelser…. 

En ny fas i mitt liv. 

Året 2021 blev ett märkvärdigt år. En pandemi förändrade allt.  Corona . Sjuk blev man i Covid-19. Ja, ni vet alla hur sorgligt hela livet blev. Alltför många gick bort i Covid -19  Många blev svårt och invaliserande sjuka. Många försöker fortfarande rehabilitera sig. Många upplevde sjukdomen som om den vore en förkylning. 

Iförda en särskild Corona-rustning - visir, munskydd och isolerande kläder  - rör sig läkare, sjuksköterskor och vårdare av alla kategorier som rymdvarelser i en månliknande atmosfär kring sängar där man skymtar nakna händer eller fötter i sängkläder som skymmer identitet på dem som försöker andas i slangar på apparater som blinkar eller visar neonfärgade markeringar på skärmar.  

Det händer fortfarande! Dag och natt. I april 2021 i sjukhusens intensivavdelningar och särskilt inrättade covid- salar.  

I Teve sänds presskonferenser. Motsägelsefulla besked. Men. I mars påbörjades vaccinering av personer i åttio-årsåldern.  Jag fick två sprutor Pfeizer-vaccin med några veckors mellanrum. Ändå känner jag mig inte helt säker. Virus muterar ju. Men för all del... Ett år ganska isolerad i mitt så kallade Eremitage förflöt lugnt och i och för  sig angenämt. Jag vande mig. Är anpassningsbar. 

 Mattias Enn sjunger så vackert om Berlin. 

Och jag minns. November 1968. Berlinresan! Min Stig och jag tog plats på tåget i Helsingborg. Destination Berlin - Hauptbahnhof!   Färjan tog oss och tåget över till  kontinenten. Till Sassnitz och vidare med tåget till Berlin. 

Hotell vid Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, minneskyrkan belägen på västra delen av Breitscheidplatz i Berlin. Vi befann oss i fria delen av Berlin. Vi ville utforska den andra delen! Den som ryssarna höll i fast grepp. Vi åkte på egen hand över gränsen. Två gånger. Med tåg ena gången. Andra gången med utflyktsbuss via Checpoint Charlie. Thrilling. Där kvarhölls vi en dryg halvtimme. 

Kamera, Pelzmantel, Taschen, Schuhen, Pass, Brillen, Alles !!! .. allt noterades. Puh. 

De östtyska soldaterna patrullerade på tågen. Stack in bajonetterna under tågsitsarna på tågen som gick mot väst. 

Vi kom både in och ut ur den ockuperade zonen. Att det gick!!! 

Ich hab’noch einen Koffer in Berlin!VISAN OM BERLIN - Ich hab' noch einen Koffer in Berlin - Mattias Enn

https://youtu.be/cUVZWV4gJ1M

Estradören Mattias Enn sjunger "Visan om Berlin" med svensk text av Staffan Tjerneld. Jan-Erik Sandvik - piano. Sången lanserades av Ulla Sjöblom. Musiken är av Ralph Maria Siegel och sången sjöngs på tyska av Marlene Dietrich.

Från Mattias Enns CD "Den förste turisten i Europa", 2012. www.mattiasenn.se

Kära Förtjusande Rara Läsare

     Om jag nu har några läsare  

     efter mitt långa uppehåll.

Glad såsom fågeln - 

det var längesedan.

Nästan två år.

Som glasdroppar, alla tårar.

Luciadagens afton - 

en sal på Sankt Görans Sjukhus i Stockholm - 

vår en gång obetvinglige käre, oumbärlige, 

långsamt och ovilligt lämnade han  oss och världen.  

På Sankt Görans Sjukhus

Vi, hans familj, 

flera dagar,  nätter...

växelvis vakar vi.

Minut för minut fjärmas han oss. 

Mörker. 

Lyftkranar utanför... stumma, stillastående 

vilande i Lucianatten. 

Ett av salens fönster slås upp

på vid gavel! 

Hans själ

flygfärdig

svingar sig ut mot Vintergatan

mot för oss okänd stjärna.

År - Sorgeår. Måste snart ta slut. 

Vanliga, levande år måste komma. 

Sorgen har gnagt

men taggat mig. 

Mycket nytt, ovant. 

Mitt liv - ensam. 

Det skall nog ordna sig. 

Det tror jag. 

Min livskamrat har sörjt för det. För mig.

Sörja för en älskad. Sörja en älskad. 

Min sorg är sörja av tårar och förlust. 

Ord.   

En vintervisa

Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må, 

ty stjärnorna så kalla på himmelen gå

och frusen och kall är hela världen.

Och mänskorna de kämpa i drivor och snö

och vandra och gå och förfrysa och dö,

vart vandren I, vart leder denna färden?

_ _ _

Gustaf Fröding skrev om oss mänskor. Vadan och varthän? 

Så kall den Lucianatten var. Men varm blev jag av den mur av kärlek min familj omslöt mig med.

Sorgeår förgår. Kärlek består.

OD sings Glad såsom fågeln

STÄMNING av Wilhelm Peterson-Berger

Under en resa till Krakow besökte Umeå Studentkör i oktober 2015 den underjordiska katedralen i en övergiven saltgruva i Krakow.
I denna kör sjunger vår dotterson Philip Nilsson. Han gömmer sig tyvärr. undan kameran. Men ibland skymtar hans vackra ansikte i fonden över en vit-blå randig tröja med breda ryggsäcksremmar. Philip höll sin iPhone beredd och skickade per sms konserten till mig. Så charmerande att direkt kunna höra hans röst ljuda från den underjordiska katedralen långt borta i en saltgruva. Denna vackra video har emellertid en italiensk turist åstadkommit.

Umeå Studentkör - Stemning

STOP ALL THE CLOCKS, POEM BY WYSTAN HUGH AUDEN, SONG BY NEMO SHAW

TILL MINNE AV MIN BROR INGEMAR OLSSON
1940-2003

Ingemar föddes i Ljungby, Småland, den 21maj 1940. I underbara månaden maj, när alla knoppar brister. Gullregnens och syrenens månad. Jag minns att far Ernst och jag, 3 år vid den tiden,  strövade kring i en skog.  Höga träd över en matta av vitsippor. Gullregn och syren hade ännu inte anlänt till Småland. Jag förnimmer fars närvaro.  En trygg hög klippa. Han väntade sig en Majgreve. Det var något stort och märkvärdigt. Och Majgreven kom.

Majgreven föddes i Ljungby och inte som planerat i Fleninge på Helsingborgs lasarett. Det var Hitlers fel att det blev så. Hitler hade ockuperat vårt grannland Danmark. Vi kunde inte åka över längre. Sundet låg glittrande. Men stängt och hotfullt. Tyska krigsfartyg avtecknade sig mot det danska landet, som syntes som en mur bakom Öresund. Vårt hem var ockuperat. Av svensk militär. Tack och lov för att de var svenskar, officerarna som stod böjda över kartor utbredda över vårt matsalsbord. Vi, vår familj;  mor, far, mormor Maria och jag var hänvisade till kök och vind efter det att major Mårtensson och hans krigsbussar intagit vårt hem.

Major Mårtensson sa till min mor och far. "Det är allvarligt läge. Vägen mellan Helsingborg och Ängelholm kommer förmodligen att bli frontlinje mot tyskarna. Om de anfaller oss. Helsingborgs lasarett kommer att behövas som fälstsjukhus. Jag råder er att ta bilen och fly upp till Småland. Där är ännu lugnt. BB fungerar där. "

Majgreven föddes alltså på Ljungby lasarett. Han fördes i triumf hem till prästgården. Han döptes i Fleninge kyrka. Utanför paraderade hedersvakt ur major Mårtenssons kompani.

En bild av Major Mårtenssons kompani, del i det försvar, som vår dåvarande statsminister Per Albin Hansson bedömde som "gott".
Hans bedömning räckte tydligen till för att avskräcka Hitler. Det var ju en armé som var besjälad av att kämpa för vår frihet.

I mitten en gammal Husar, som för dagen besökte kompaniet. Flickan som sitter till vänster på marken är jag. Mor hade stickat min dräkt. Den var marinblå. Hon ville alltid att jag skulle vara fin.

Far Ernst firar med släkt och vänner sin femtio-årsdag i Fleninge prästgård. Det är den 2 augusti 1946. Kriget är slut. Det är dags att glädja sig. Barnen i centrum! Framför min vackra mor Majken i solgul klänning och matchande solblonda lockar  och min härlige far födelsedagsbarnet Ernst August i prästdräkt, står från vänster sett Anders Weiss (Son till fars studentkamrat Einar Weiss och hans fru Lisa. Hon gav sig alldeles själv epitetet  "född på artonhundratalet". Av far förmodades hon (hemligt) droppa belladonna i ögonen för deras glans) lillebror Ingemar i fluga och jag, Lillemor i rosa taft med volanger. Vi fick äta mycket glass, som Fleninges eminenta kokerska Fröken Snygg hade vevat fram i ett tråg som rasslade av krossad is.

Ingemar blev i vuxenålder framstående bonde i Hok i Småland.

Ingemar vid vägkant någonstans i Tyskland under familjens resa till Salzburg i augusti 1953

...och i Lübeck...

...som jordbruksstuderande.

INGEMAR, BONDE PÅ SVENSTORP I HOK.

Hans Charolais-kor, vita, hornlösa, vackra kossor på grönbete året runt.

alltför tidigt bortgången vintern 2003.

POEM BY
WYSTAN HUGH AUDEN

Born on  February 21, 1907 in York, North Yorkshire, England.

In 1928, his collection POEMS was privately printed, but it wasn't until 1930, when another collection titled POEMS  (though its contents were different) was published, that Auden was established as the leading voice of a new generation.

He is still admired, admired for his unsurpassed technical virtuosity and an ability to write poems in nearly every imaginable verse form.

Auden died in Vienna, Austria.on September 29,  1973-

m.poets.org.
W.H.  Auden I Academy of American poets.

NEMO SHAW Musician. Born November 20, 1978, Scotland, GB.