INGRID BETANCOURT. ÄVEN TYSTNADEN HAR ETT SLUT

I svensk television, i litteraturprogrammet Babel den 5 maj 2011 intervjuades författaren Ingrid Betancourt  om sin bok Även tystnaden har ett slut. På franska: Même le silence a une fin.


Det var en upplevelse att se och höra denna personlighet, Ingrid Betancourt. Hennes lugna framtoning och hennes ödmjukhet berörde mig starkt. Jag bestämde mig för att skaffa hennes bok och läsa den.
Boken skrev Ingrid Betancourt uppe i bergstrakter, där hon kunde se den fria horisonten.  Hon skrev boken på franska språket. Ingrid Betancourt förklarade i TV-intervjun: det är i det franska språket Ingrid känner att hon kan skriva om Ingrid.  Annars är spanska Ingrids första språk. Det var en svår uppgift hon hade att utföra. Den att skriva ner minnena av den sex och ett halvt år långa fångenskapen i den colombianska gerillans våld i Amazonas djungel.


Ingrid Betancourt kidnappades av FARC, the Revolutionary Armed Forces of Colombia,  den 23 februari år 2002.  Hon tvingades leva i förnedrande och plågsam fångenskap i den colombianska djungeln utan någon som helst aning om när denna gisslansituation skulle upphöra. Skulle den ta slut om en vecka, skulle den vara en månad? ett år? hela livet? Fanns det överhuvud förhoppningar om frihet genom förhandlingar? Någonsin?


Jag nalkades boken med viss fruktan och respekt. Skulle jag orka läsa om den grymhet som boken säkert skulle handla om? Jag började läsa. Jag fortsatte. Under ett par dygn kunde jag inte släppa boken från mig. Ingrid Betancourt fångade mig omedelbart. Hon befann sig bredvid mig, berättade personligen för mig. Jag har aldrig tidigare upplevt författarens omedelbara närhet så intensivt.  Jag följde Ingrid genom kidnappingen, på okända vägar,  oländiga stigar, genom olika läger, som hela tiden flyttades med långa och svåra marscher genom djungeln. Jag fylldes av beundran över Ingrids försök att finna sätt att överleva. Jag följde hennes strävan att förbli den Ingrid hon ville vara! Hon ville inte förlora sig själv i sin kamp mot gerillans sarkasmer och övergrepp. Dessutom måste hon parera medfångars avund och ovilja. "Varför hon och varför inte vi?"  när det till exempel uppdagades att Frankrike försökte verka för hennes frigivning.


Hon plågades av den påtvingade skilsmässan från föräldrarna och barnen. Hennes tankar var ständigt hos den älskade familjen.  Hon blev besatt av tanken på flykt. Hon försökte efter noggrann planering att fly. Men försöken misslyckades och ledde till att hon fängslades med kedjor och lås.


Trots att jag visste att Ingrid skulle bli fri en dag, följde jag –  som vore jag lika ovetande om framtiden som hon – i sida upp och sida ner hennes vånda. Händelserna från första sidan fram till sista ordet i boken är mästerligt skildrade. Ingrid förvånar ständigt sin läsare. Mitt under ett dramatisk flyktförsök förundras hon över naturen, stjärnorna och månen, rymden. Hon blir betagen av orkidéers prakt och överraskas av apornas liv och kiv i träden. Men det fanns andra stunder som var outhärdliga:
Där låg jag på marken. En svärm med svarta bin drogs till mig på grund av svettlukten i kläderna och slog sig ned överallt på mig så att de täckte mig helt och hållet. Jag trodde jag skulle dö av skräck. Jag var helt lamslagen av trötthet och skräck och förlorade medvetandet. (sid. 375)
Bibeln är hennes ständiga tillflykt. Tillfällig tillgång till en uppslagsbok ger henne möjligheter till utflykter i fantasien. Hon lär sig väva. Hon mediterar och gymnastiserar. Hon kämpar hela tiden för att förbli den Ingrid hon vill vara. Och hon finner styrka i sin kristna tro.


Jag menar att jag efter läsningen av Ingrids bok fått insikter om hur vi bör leva här på jorden.  Hon framhåller De Mänskliga Rättigheterna – men också Skyldigheterna!
I Sverige talar vi inte öppet om känslor, om kärlek, om tro. Ingrid Betancourt talar högt och tydligt om kärlek och vänskap och kristen tro. Även i detta ambulerande koncentrationsläger, upplever hon stundom kärlek och vänskap. Men också "kamraternas" avund och misstro. Det är enastående hur hon analyserar sitt eget, "kamraternas" och gerillamedlemmarnas beteenden.  Hon försöker förstå.
Hon observerar. Under påtvingade  färder i båt på kajmanstinna floder,  ser hon kokainplantagerna. Gerillans  födkrok. Hon ser gerillans hjärntvättade soldater underkasta sig den stenhårda  hierkarkin i den kommunistiska organisationen.
Ingrid tänker under sin fångenskap med kärlek på dottern Mélanie, sonen Lorenzo och styvsonen Sebastian. Hon försöker att få tillåtelse att på olika sätt fira deras födelsedagar. Till en början lyckas detta. Men allteftersom fångenskapen fortskrider inskränks hennes mänskliga rättigheter på alla plan.  Fångarna har tidvis  tillgång till radioapparat.  Genom den kan de höra hälsningar från släkt och vänner. Ingrids mamma talar dagligen till dottern, ber för henne och inger henne hopp. Ingrid älskar att lyssna till mammans röst. Det fanns ingen som kunde lugna mig som hon, skriver Ingrid. Stundom lyssnar Ingrid så intensivt att hon till sin sorg efteråt inte minns vad mamman just sagt. Och, ibland är det svårt att få in radiostationen. Ibland finns ingen radio. Hon tänker ofta på sin far, och hans kloka resonemang. Till hennes stora sorg går han bort medan hon befinner sig i fångenskapen. Denna fångenskap som hon inte kan förstå. Hon har ju inte begått något brott.
Utdrag ur boken (sid. 456): Jag trodde inte längre på tillfälligheter. Sedan jag efter kidnappningen levat detta liv utanför tiden hade jag haft möjlighet att skärskåda händelserna i mitt liv med den distans och det lugn som bara  alltför många dagar till förfogande ger. Av detta hade jag slutit mig till att tillfälligheten inte är något annat än en bekännelse om okunnigheten om framtiden. Man måste vara tålmodig och vänta för att sakernas verkliga mening ska kunna bli synlig. Med tiden får händelserna sin plats enligt en viss logik och skiljer ut sig från kaos. Då upphör tillfälligheten att existera. 


Kära läsare! För pekaren över utrymmet nedanför och klicka på den visade webbsidan. Där får du veta mer om Ingrid Betancourt:


http://www.guardian.co.uk/world/2010/sep/26/ingrid-betancourt-even-silence-end