TOMAS TRANSTRÖMER

En Ros till Tomas Tranströmer!


En dikt i fickan har han givit mig, en dikt för varje dag. 

Hemligheter på vägen


Dagsljuset träffade ansiktet på en som sov.
Han fick en livligare dröm
men vaknade ej.


Mörkret träffade ansiktet på en som gick
bland de andra i solens starka
otåliga strålar.


Det mörknade plötsligt som av ett störtregn.
Jag stod i ett rum som rymde alla ögonblick –
ett fjärilsmuseum.


Och ändå solen lika starkt som förut.
Dess otåliga penslar målade världen.


Dikten ingår i Tomas Tranströmers  Hemligheter på vägen, 1958.

Mörkret träffade ansiktet på min bror, som gick bland oss i solen.

Ansikte mot ansikte


I februari stod levandet still.
Fåglarna flög inte gärna och själen
skavde mot landskapet så som en båt
skaver mot bryggan den ligger förtöjd vid.


Träden stod vända med ryggen hitåt.
Snödjupet mättes av döda strån.
Fotspåren åldrades ute på skaren.
Under en presenning tynade språket.


En dag kom någonting fram till fönstret.
Arbetet stannade av, jag såg upp.
Färgerna brann. Allt vände sig om.
Marken och jag tog ett språng mot varann.


Dikten ingår i Tomas Tranströmers Den halvfärdiga himlen, 1962.

Trädet och skyn


Det går ett träd omkring i regnet,
skyndar förbi oss i det skvalande grå.
Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet
som en koltrast i en fruktträdgård.


Då regnet upphör stannar trädet.
Det skymtar rakt, stilla i klara nätter
i väntan liksom vi på ögonblicket
då snöflingorna slår ut i rymden.


Dikten ingår i Tomas Tranströmers  Den halvfärdiga himlen, 1962.

Foton ©Lillemor Brink