Det där skulle jag vilja göra! Det skulle jag vilja lära mig. Den kursen... måleri... fransk konversation... Men i samma stund jag känt euforin i att vilja göra något revolutionerande på detta tidens smala näs kommer eftertanken. Den krankt bleka. Men, trots allt, att fortfarande önska göra något nytt, något hisnande ovanligt, måste väl anses vara uppfriskande framförhållning.
I Bloggen Finistére beskriver Bodil Malmsten just denna plötsliga längtan efter att göra något som man försummat i livet. Hon längtar efter att vara balettdansös. Men tyvärr, för sent etc. Och framför allt: Möjligheten att lära sig dansa balett fanns inte i hennes barndoms by i Norrlands fjälltrakter. Förmodar hon.
Hennes rader om fåfäng önskan kommer mig att tänka på en speciell roman.
Tanken på denna speciella romans innehåll dämpar Bodil Malmstens uppgivna suck över obygdens, förlåt, Norrlands fjälltrakters och inlands, brist på balettlärare, som undervisar elever i positioner och piruetter för att möjligen skapa en enda ny Marie Taglioni! http://sv.wikipedia.org/wiki/Marie_Taglioni
Ja, Bodil, det måste till en enastående tur. I form av en ballerina som lämnat karriären i storstaden för att valla getter på fjällsluttningarna och baka palt åt en norrlänning hon förälskat sig i. Ballerinan ger danslektioner i skolans gymnastiksal. Det du Bodil! Och, tänk på denna danslärarinnas förhoppning att hitta Eleven! Hon skulle omedelbart finna Bodil!
Jag måste berätta om romanen DANSARE av Colum McCann (född i Dublin 1965 och vid romanens tillkomst verksam som skribent i New York, i bl.a. The New Yorker och New York Times Magazine). Romanen handlar om danskonsten, dansare och framför allt om den unge Rudolf Nurejev som lämnar barndomens gudsförgätna trakt för att bli dansare. Gossen från Irkutsk, en stad i sydöstra Sibirien i Stalins Ryssland, dansar sig fram till Europa och USA, "hoppar av" och blir en av vår tids mest beundrade dansare och koreografer. "Dansare har spännvidden hos en rysk roman", anser en recensent om denna fiktiva biografi om Rudolf Nurejev.
Det är en fängslande berättelse Colum McCann skrivit på ett skönt, skimrande språk om den legendariske tatarpojken Rudolf Nurejevs uppväxt i krigsårens bistra verklighet under Stalin, om Nurejevs studier och framträdanden i det kalla krigets skugga. Vi får läsa om Nurejevs liv som uppburen dansare och koreograf efter avhoppet till väst. Vi får inblick i hans tragiska kärleksliv och hans jetset-tillvaro.
Jag såg Rudolf Nurejev vid hans gästspel på Cirkus i Stockholm. Det är länge sedan. Men jag minns hans magiska utstrålning som Jean i Fröken Julie. (Baletten av Birgit Cullberg, som bygger på August Strindbergs drama, men det där känner ni ju till.) En viss trötthet i uttrycket. Han var ju betjänt hos ett krävande herrskap. Jag hade plockat hortensior i vår trädgård, stuckit in några rosor i den generösa buketten, som såg väldigt rysk ut. En beundrarbiljett hade jag tillfogat. Vakten i dörren till Cirkus tog emot buketten – för vidarebefordran till den berömde dansaren – och sade med ett överlägset leende: "Nurejev brukar aldrig tacka för applåderna med blommor i famnen." Vakter har ofta synpunkter. Nåväl, jag hoppas att Nurejev ändå blev glad i kulisserna. (Birgit Nilsson brukade också få blommor. Rosor! Därför att det var på sommarkonserter i Tivoli i Köpenhamn jag hörde henne. Birgit hade famnen full av rosor när hon tackade sin publik. Birgit skrev vänliga brev och och tackade!)
När Nurejev framträdde i Paris, efter sitt avhopp från Sovjet, var publiken i extas. När Nurejev tackade för applåderna kastade beundrarna saker av alla möjliga slag till hans fötter: tio hundrafrancssedlar sammanhållna av en gummisnodd, ett paket ryskt te, påskliljor stulna i Louvrens trädgårdar, arton par trosor, krossat glas (det är hemskt, anser jag, vad menades med sådant som förgör en dansares fötter? En önskan om tur eller? Glas har många betydelser.) hotellnycklar... och blommor... och ...
Som chef för Parisoperans balett 1983-90 återställde Nurejev ensemblens position som en av världens ledande. Från Irkutsk till Paris. Vilket Äventyr! Det tog slut när Nurejev dog år 1993.
Under en båtfärd längs Amalfikusten såg jag de öar som en gång tillhörde Rudolf Nurejev. Magiska är dessa öar, som framträdde i grått dis under en lätt mulen himmel. Rudolf Nurejev saknar jag. Men hans koreografiska verk lever.
.http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article10443209.ab
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar