BLADVÄNDARBLOGGEN * MLLE GEORGE OCH JAG

onsdag 16 september 2020




Kära Förtjusande Rara Läsare
     Om jag nu har några läsare  
     efter mitt långa uppehåll.

Glad såsom fågeln - 
det var längesedan.

Nästan två år.
Som glasdroppar, alla tårar.

Luciadagens afton - 
en sal på Sankt Görans Sjukhus i Stockholm - 
vår en gång obetvinglige käre, oumbärlige, 
långsamt och ovilligt lämnade han  oss och världen.  

På Sankt Görans Sjukhus
Vi, hans familj, 
flera dagar,  nätter...
växelvis vakar vi.

Minut för minut fjärmas han oss. 

Mörker. 
Lyftkranar utanför... stumma, stillastående 
vilande i Lucianatten. 

Ett av salens fönster slås upp
på vid gavel! 
Hans själ
flygfärdig
svingar sig ut mot Vintergatan
mot för oss okänd stjärna.


År - Sorgeår. Måste snart ta slut. 
Vanliga, levande år måste komma. 
Sorgen har gnagt
men taggat mig. 
Mycket nytt, ovant. 
Mitt liv - ensam. 
Det skall nog ordna sig. 
Det tror jag. 
Min livskamrat har sörjt för det. För mig.

Sörja för en älskad. Sörja en älskad. 
Min sorg är sörja av tårar och förlust. 
Ord.   

En vintervisa

Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må, 
ty stjärnorna så kalla på himmelen gå
och frusen och kall är hela världen.
Och mänskorna de kämpa i drivor och snö
och vandra och gå och förfrysa och dö,
vart vandren I, vart leder denna färden?

_ _ _

Gustaf Fröding skrev om oss mänskor. Vadan och varthän? 

Så kall den Lucianatten var. Men varm blev jag av den mur av kärlek min familj omslöt mig med.


Sorgeår förgår. Kärlek består.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar