BLADVÄNDARBLOGGEN

Kära Förtjusande Rara Läsare

     Om jag nu har några läsare  

     efter mitt långa uppehåll.

Glad såsom fågeln - 

det var längesedan.

Nästan två år.

Som glasdroppar, alla tårar.

Luciadagens afton - 

en sal på Sankt Görans Sjukhus i Stockholm - 

vår en gång obetvinglige käre, oumbärlige, 

långsamt och ovilligt lämnade han  oss och världen.  

På Sankt Görans Sjukhus

Vi, hans familj, 

flera dagar,  nätter...

växelvis vakar vi.

Minut för minut fjärmas han oss. 

Mörker. 

Lyftkranar utanför... stumma, stillastående 

vilande i Lucianatten. 

Ett av salens fönster slås upp

på vid gavel! 

Hans själ

flygfärdig

svingar sig ut mot Vintergatan

mot för oss okänd stjärna.

År - Sorgeår. Måste snart ta slut. 

Vanliga, levande år måste komma. 

Sorgen har gnagt

men taggat mig. 

Mycket nytt, ovant. 

Mitt liv - ensam. 

Det skall nog ordna sig. 

Det tror jag. 

Min livskamrat har sörjt för det. För mig.

Sörja för en älskad. Sörja en älskad. 

Min sorg är sörja av tårar och förlust. 

Ord.   

En vintervisa

Jag sörja, jag sörja, jag sörja väl må, 

ty stjärnorna så kalla på himmelen gå

och frusen och kall är hela världen.

Och mänskorna de kämpa i drivor och snö

och vandra och gå och förfrysa och dö,

vart vandren I, vart leder denna färden?

_ _ _

Gustaf Fröding skrev om oss mänskor. Vadan och varthän? 

Så kall den Lucianatten var. Men varm blev jag av den mur av kärlek min familj omslöt mig med.

Sorgeår förgår. Kärlek består.