EN FÖRFATTARES SVÅRA BARNDOM

En författare vill visa oss sin svåra barndom, sitt enkla ursprung. Han för reporter och ett filmteam till en by långt ute på vischan. Televisionen visar den färdiga filmen. Vi ser kvinnor böja sina ryggar över tegars gröda. En fora överlastad med färgstarkt lövverk, konstskickligt lavat på vagnen av vana nävar, passerar majestätiskt i bygatan.
Barn leker bland gamlingar som ler över bristfälliga tandrader. Författaren för oss till ett uselt kyffe. Jordgolvet är täckt med damm och fnöske. Tidningspapper hänger i trasor, trötta på att föreställa tapet. Mörkt, grått, smutsigt, kallt. Författarens barndomshem! Men hur kan han låta det förfalla så? Eller såg det ut så här redan från början? Barndomshemmet?

Vi får kika in i en skrubb med ett minimalt, trasigt fönster. Han pekar på centimetrarna framför rutan.

 – Här satt jag och skrev mina första verk.

Många av hans kolleger kan inte fritt skriva vad de önskar skriva. Inte ens i en skrubb! Detta faktum
förbigås i detta bisarra hemma-hos-reportage.

I intervjuer 
förfäktar denne författare
sin fantasi!