Isen börjar gå upp. Mlle George och hennes teatersällskap kan äntligen lämna den ödsliga och karga ön Signilskär. Man vill absolut att Mlle George skall gå ombord på den finaste båten.
Joséphine Mainvielle brister ut i en aria till farväl. Le Chant du départ.
Mlle George berättar:
"Vi faller in i en kör med skilda tonlägen, barriären öppnas, friheten leder oss, krigstrumpeten ljuder, stridens timme slår, republiken kallar. Vi vill besegra fiender, vind, is, allt – och leva för vårt Frankrike!
Vår längtan, vår livsgnista slungas ut i den ännu klara luften. Förtrollande, tills vi är ute på havet. Då börjar det småregna. Isflak hopar sig i stora sjok framför båtarna och hindrar vår framfart. Sida vid sida med våra tyska reskamrater bekämpar vi isblock med båtshakar och åror. De åländska matroserna ropar kommandon med hesa röster till varandra och oss. Pappa tar av sin rock och sveper den om en alldeles för smal och alldeles för ung matros, som är dåligt rustad för isvindar. Gossen tar tacksamt emot. Båtarna plöjer blygrå vågor. Det knakar och knirkar i farkosterna. De roströda seglen fylls till bristningsgränsen. Det piskande, snöblandade regnet torterar. Vågorna sköljer över båten. Skall vi någonsin nå land? Vi kommer att förlisa.l De grymma vågkammarna sträcker sig girigt efter oss. Havsodjuret vill sluka oss så som han slukade Phèdres älskling Hippolite. Vilken förlust för teaterlivet i Stockhlm! I Paris kommer man, Napoléon i synnerhet, att få veta om vårt grymma öde. Och Alexandre, kommer han att få veta? Bryr han sig överhuvudtaget? Löwenhielm då, han skulle bli sorgsen. "
Joséphine Mainvielle brister ut i en aria till farväl. Le Chant du départ.
Mlle George berättar:
"Vi faller in i en kör med skilda tonlägen, barriären öppnas, friheten leder oss, krigstrumpeten ljuder, stridens timme slår, republiken kallar. Vi vill besegra fiender, vind, is, allt – och leva för vårt Frankrike!
Vår längtan, vår livsgnista slungas ut i den ännu klara luften. Förtrollande, tills vi är ute på havet. Då börjar det småregna. Isflak hopar sig i stora sjok framför båtarna och hindrar vår framfart. Sida vid sida med våra tyska reskamrater bekämpar vi isblock med båtshakar och åror. De åländska matroserna ropar kommandon med hesa röster till varandra och oss. Pappa tar av sin rock och sveper den om en alldeles för smal och alldeles för ung matros, som är dåligt rustad för isvindar. Gossen tar tacksamt emot. Båtarna plöjer blygrå vågor. Det knakar och knirkar i farkosterna. De roströda seglen fylls till bristningsgränsen. Det piskande, snöblandade regnet torterar. Vågorna sköljer över båten. Skall vi någonsin nå land? Vi kommer att förlisa.l De grymma vågkammarna sträcker sig girigt efter oss. Havsodjuret vill sluka oss så som han slukade Phèdres älskling Hippolite. Vilken förlust för teaterlivet i Stockhlm! I Paris kommer man, Napoléon i synnerhet, att få veta om vårt grymma öde. Och Alexandre, kommer han att få veta? Bryr han sig överhuvudtaget? Löwenhielm då, han skulle bli sorgsen. "
Ur min roman GEORGE, NAPOLÉONS TRAGÉDIENNE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar