"Ett glaspärlespel
Spröd musik väcker mig. Jag sveper in mig i min sobel, som värmt mig alla dessa dagar och nätter, trär på mina stövlar av sälskinn, går ner mot havet. Där möter ett gungfly av miljontals kristaller i kvillrande glaspärlespel mot blåtonade basmelodier.
Havet därute är öppet! Inte väntar vi på kyrklig kungörelse!
Jag springer upp och väcker alla. Fort! Iväg till båtarna, som snart ligger segelklara att föra oss till Sverige. Den största och vackraste båten vill man att jag skall gå ombord på. Till och med madame Bonacine övertalar. Min far är orolig inför sjöresan. Han kramar med kraft om Bebelle, Charles och mig: 'Nu mina barn! Må Gud beskydda oss!'
Den Blonda Ängeln gråter. Vi är upphetsade. Äntligen bort från den karga klippön. Joséphine Mainvielle brister ut i en aria till farväl, Le Chant du départ.
Vi faller in i en kör med skilda tonlägen; barriären öppnas, friheten leder oss, krigstrumpeten ljuder, stridens timme slår, republiken kallar. Vi vill besegra fiender, vind, is, allt – och leva för vårt Frankrike!
Vår längtan, vår livsgnista slungas ut i den ännu klara luften. Förtrollande tills vi är ute på havet. Då börjar det småregna. Isflak hopar sig i stora sjok framför båtarna och hindrar vår framfart. Sida vid sida med våra tyska reskamrater bekämpar vi isblock med båtshakar och åror. De åländska matroserna ropar kommandon med hesa röster till varandra och oss. Pappa tar av sin rock och sveper den om en alldeles för smal och alldeles för ung matros, som är dåligt rustad för isvindar. Gossen tar tacksamt emot. Båtarna plöjer blygrå vågor. Det knakar och knirkar i farkosterna. De roströda seglen fylls till bristningsgränsen. Det piskande, snöblandade regnet torterar. Vågorna sköljer över båten. Skall vi någonsin nå land?
– – –
Kan det verkligen vara den berömda Mlle George och hennes berömda teatertrupp?
Vi fortsätter mot Stockholm. Björkar som filigranarbeten i silver. Solen som en silverkula på blekt siden tills den dalar i violett chiffon. Skymning sveper över grå trähus. François är genial på att skaffa proviant. Han letar upp herrgårdar och slott, vars ägare inte kan ett ord franska, men generöst bjuder oss in, hör sig för om vår hälsa och förser oss med stekta kycklingar, små doftande skrumpna äpplen, vederkvickande vin, kaffe och bröd, just sådana som hänger på störar i taket. Charmerande! Vi överväldigas av all gästfrihet och vill betala som man gör på värdshus. Erbjudandet viftas bort. De vill bjuda oss. Vi åker vidare så fort vi kan för att bli befriade från resans vedermödor. I takt med att vi nalkas huvudstaden ökar resurserna. Men franska talar de inte, svenskarna! François imponerar och jag tackar min lyckliga stjärna att han kom i min väg.
Bönder med slädar och kärror far mot samma mål som vi, Stockholm.
– – –
Klockan är fyra på eftermiddagen den 22 februari, när min far, mina syskon och jag slår oss ner i en lägenhet på Stora Nygatan No 5, en trappa upp i vad som kallas 'Lilla fruns hus'. Bebelle och jag får ett sovrum. Charles och pappa ett annat. Vi disponerar också ett par salonger. Bra med tanke på visiter och sällskapsliv. Vår teaterdirektör, den käre Gustaf, har sörjt för att vi skall bli väl omhändertagna. – – –
Den 9 mars skall jag debutera i Stockholm. I morgon den 23 februari firar jag min tjugosjätte födelsedag."
 |
| Mlle George. Bild hämtad från boken "Dumas, The Incredible Marquis" av Herbert Gorman, publ. Farrar & Rinehart. USA 1929. Publicerad med tillstånd av Mr C Conrad Cady. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar