BLADVÄNDARBLOGGEN * MLLE GEORGE OCH JAG

måndag 21 februari 2011

KONSTRESA RUNT SILJAN. Stilla och oupphinnlig




 "Stilla och oupphinnlig"  Grafik. Nr 1 av 50. av Lotta Hellström(Lotta Lindbeck) 1981
Foto: Lillemor Brink



STILLA OCH OUPPHINNLIG
Lotta Lindbecks grafiska blad talade direkt till mig. Bilden är en berättelse. Jag älskar berättelser. Jag älskar denna bild. Den följde med mig hem från Bleckogården i Rättvik. http://www.konstruntsiljan.se/rvk/lo_li.shtm


Bilden är detaljerad, minutiöst utformad. En ung kvinna står stilla, avvaktande bakom en disk. Bakom henne radar utsökt tecknade, sköra föremål upp sig. På disken fokuseras ett enda föremål, berättelsens clou, skall det visa sig. Den vitklädda kvinnan bakom disken drar blickarna till sig, trots att hon nästan skyms av en dominerande mansrygg. Man ser inte framsidan på honom. Ändå ser man hans ansikte, ser man den unge mannen. Föreställer sig hans ärende.
Bilden äger spänning, vill berätta något. Och – den påminner mig om en annan bild.
Motivet känns bekant.  Jag frågade Lotta Lindbeck om hon inspirerats av Édouard Manets målning Baren i Folies-Bergéreshttp://www.getty.edu/art/exhibitions/manet_bar/


Manets målning: En ung kvinna avvaktar bakom en disk. Flaskor, karaffer och glas. En mansperson syns i bilden. Hans ansikte skymtar  i övre hörnet på den spegel som tycks finnas på väggen bakom flickan. Det är en förvillande bild. Vad är en spegelbild? Vad är verkligt?  Är det verkligen ryggen på den framåtvända unga kvinnan vi ser? Och borde vi inte se ryggen på den där manspersonen med mustasch?
   – Nej, den målningen hade jag inte i tankarna, sa Lotta. Jag hade läst Sara Lidmans berättelse Vredens barn. Den inspirerade mig.
”Stilla och oupphinnlig” gav mig ingen ro! Obegriplig titel. Jag ville undersöka Lottas idégivare. Till Biblioteket!


Vredens barn (1979) är del i en romanserie som kallas Jernbanesviten  (1977-85).  Sara Lidman skildrar i denna ett avgörande skede i den moderna tidens ankomst till norra Sverige: Järnvägen och uppköpen av skog. 
Den centrala gestalten i historien är Didrik Mårtensson. I Vredens barn är han ung och längtar efter att Konungen och Sverige ska anlända till Lillvattnet, där han vuxit upp och bor. Han kämpar för att Jernbanan, järnvägen, skall byggas. Den skall komma med den nya tiden och upphäva skammen han känner för det fattiga och bidragsberoende Lillvattnet.

Lottas Bild tolkad av mig efter Sara Lidmans berättelse :


Didrik Mårtensson har gått in i Lidstedts handel. Han tänker köpa en karaffin. Den skall bli present till hans tillbedda Anna-Stava. Allt omkring Anna-Stava är vackert, vitt, oskuldsfullt. Hon, det finaste han vet, skall ha det finaste han kan tänka sig, en karaffin. Av Kristall eller glas. Han får veta av handelsman, att karaff är finare än karaffin. Förargligt.
Men han glömmer snart genansen. 


Dessa karaffer på hyllor och disk förekommer honom som kvinnor. Där är en, liten och knubbig, som mamma Lena. Och där en med lång smäcker hals i ett med midjan och tvär höftbukt. Vilken högfärdig karaff! En har propp som madam Holmgrens frisyr. En är tjock och oskyldig. Stjärnor och rutor och rosetter och blommor inslipade i glaset. Glimmande, uppnosiga som kvinnor.  Didrik behöver varenda en, men han skall ju bara ha en! Till Anna-Stava. 


Bakom disken står Tekla, bodpigan, som en karaff är hon!  Hals, barm, midja, höfter, kjortelfåll. Smäcker, stram och mjuk, som karaffen på disken: och – mitt på kjolen - i karaffens glas - en fågel, stilla, oupphinnlig. 


Bildens titel! Stilla och oupphinnlig. Äntligen fann han sin karaff och jag fann upprinnelsen till denna bild. 


Sara Lidmans språk är kraftfullt, direkt och mustigt. Humoristiskt! Som hennes hår! Vilt, men ändå kontrollerat! Jag får lust att läsa mer om Didrik och Anna-Stava.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar