"Kan det verkligen vara den berömda Mlle George..."

Avsnitt ur George, Napoléons tragédienne © Lillemor Brink 


I februari år 1813


Kan det verkligen vara den berömda Mlle George och hennes berömda teatertrupp?

Vi fortsätter mot Stockholm. Björkar som filigranarbeten i silver. Solen som

en silverkula på blekt siden tills den dalar i violett chiffong. Skymning

sveper över grå trähus. 

François är genial på att skaffa proviant. Han letar 

upp herrgårdar och slott, 

vars ägare inte kan ett ord franska, men generöst 

bjuder oss in, hör sig för 

om vår hälsa och förser oss med stekta kycklingar,

små doftande skrumpna äpplen, vederkvickande vin, kaffe och bröd, just

sådana som hänger på störar i taket. Charmerande! Vi överväldigas av all

gästfrihet och vill betala som man gör på ett värdshus. Erbjudandet viftas

bort. De vill bjuda oss. 

Vi åker vidare så fort vi kan för att bli befriade från

resans vedermödor. I takt med att vi nalkas huvudstaden ökar resurserna.

Men franska talar de inte, svenskarna! François imponerar och jag tackar

min lyckliga stjärna att han kom i min väg.

Bönder med slädar och kärror far mot samma mål som vi, Stockholm.

Människor i päls och yllesjalar skyndar längs vår resväg i angeläget ärende.

Påbyltade som vi är i våra öppna kärror och slädar ter vi oss som bondfolk

från Pontoise. Vi väcker uppseende. Affischerna längs vår karavanväg

har ju förutskickat ett franskt teatersällskaps ankomst. Folk stannar upp,

betraktar. Vi far förbi och anar deras kommentarer: «Är de verkligen från

Paris, dessa påbyltade varelser... långt ner över pannan har de dragit sina

mössor – svandunsbrämade – men illa lerstänkta. Påpälsade är de upp till

nästippen och inkapslade som kåldolmar, en glimt av blixtrande ögon kan

man möjligen få. Just ena sköna parisiskor! Kan det verkligen vara den

berömda Mademoiselle George och hennes efterlängtade teatertrupp från

Paris?»

Vi bättrar på vår apparition på ett värdshus och fortsätter resan. Vid

stadsporten Norrtull blir det stopp. Nervöst. Vi hänvisar till vår greve

och teaterdirektör. Bistra tullare granskar våra pass, hämtar någon som

kan franska. «Var kommer ni ifrån? Vad skall ni göra i Stockholm? Har ni

någonstans att bo? Ah, här fyller man snart år!» Vi svarar så gott vi kan.

Innehållet i koffertar och kistor granskas. Nyfiket faktiskt. Tullarna petar

och klämmer på våra textilrullar. Pappa förklarar: «Teaterdekor!» Allt

granskas. Till slut låter de oss åka in genom stadsporten. 

Ett blekt ljus vilar

över staden. Vi åker backe upp och backe ner. Från höjderna ser vi ut över

stadens kupoler och torn som avtecknar sig mot en blek himmel. Taken är

vita. Snö. I fonden syns i ett fjärran blå vita klippstränder med hus och vita

murar. Nu far vi förbi gedigna stenhus. Vi åker över ett torg över vilket

två identiskt lika palats speglar varandra. François, som besökt Stockholm

tidigare, pekar ut det ena som bostad åt Sophia Albertina, syster till Gustav

III och abedissa i Tyskland, intressant gammal dam, det andra som Kungliga

Opera-Theatern.

– Ah... Operan!

Jag ryser. Mordet. Bleka Döden.

Bebelle viskar: Tänk om han går igen, kungen. Där inne skall vi spela

teater.

Vi far över en bro med livlig trafik mot en holme.

– Där ligger, säger François, den egentliga staden. Där skall vi ha vårt

kvarter.

I det strömmande vattnet syns båtar framförda av tappra roddarmadammer.

Skutor sätter segel eller tar ner. Vi far förbi det som François presenterar

som det kungliga slottet. Det tycks uppfylla hela holmen. Vi åker genom

gator kantade av gedigna hus, byggda av blank, svart granit.

Klockan är fyra på eftermiddagen den 22 februari, när min far, mina syskon

och jag slår oss ner i en lägenhet på Stora Nygatan No 5, en trappa upp i

vad som kallas «Lilla fruns hus» (67). Bebelle och jag får ett sovrum. Charles

och pappa ett annat. Vi disponerar också ett par salonger. Bra med tanke

på visiter och sällskapsliv. Vår teaterdirektör, den käre Gustaf, har sörjt

för att vi skall bli väl omhändertagna. Paret Varenne, Auguste Wedel och

Joséphine St Clair får bostad i närheten. Övriga skådespelare inkvarteras

på olika ställen. Paret Mainvielle, till exempel, i gamla Arsenalsflygeln,

ingången första dörren från sjösidan. Det visar sig vara ett sagolikt palats,

kallat Macaleuse, som också innehåller Dramatiska Teatern.

Den 9 mars skall jag debutera i Stockholm. Den 23 februari firar

jag min tjugosjätte födelsedag.

***

Den 23 februari, 1813: Carl Otto Mörner skriver rapport:

Monsieur George Weimer et ses deux filles Marg:Jos: et Elise Georges, l’ Acteur

Louis Charles, August Wedel et la Danseuse Josephine St Clair de Petersbourg

dont arrivés hier a 4 heures du soir, et ont eté annoncés a la Police aujourdhui a

midi: – – –(68)

***

67. I kvarteret Pyrenæus i Gamla stan fanns på 1700-talet tre tomter. På en av dem

fanns en krog. I slutet av 1600-talet bodde där en fru, kallad Balkens änka. Hon var

änka efter korpralen Balken, som hade krog i huset. Huruvida detta Balkens hus

fortfarande var krog år 1813 finns det inga uppgifter om. Det finns heller inget som

direkt pekar på att det är Balkens änka, som i folkmun levt kvar som Lilla Frun och

i uttrycket Lilla Fruns hus. Stora Nygatan Huset No 5 motsvaras i dag av adressen

Stora Nygatan Nr 5. Det hus som står där var från början en kyrkobyggnad ritad

av Carl Hårleman och invigd 1752. Fransyska reformerta kyrkan höll till där. 1880

byggdes huset om till profant bruk. Litt.: Ragnar Josephson, Borgarhus i Gamla

stan, Uppsala 1916, s. 336-337. (I Lilla Fruns hus tycks finnas bostäder året 1813 och

av affisch ang. Sémiramis att döma har Mlle George sin bostad där under vistelsen

i Stockholm. L.B.)

68.  BFA Karl XIV Johans arkiv. Nr 114.a    


© Lillemor Brink