Herta Müller

Herta Müllers Hjärtdjur ger mig ångest. Dessa hjärtdjur är too much av allting. Jag känner den "riktiges" tunga hand på min hjässa. Livet i ett land styrt av en diktator skildrar Herta Müller så konkret och precist, att hennes ångest flyttar in i mitt medvetande. Lik i garderoben. Misslyckade flyktförsök genom Donaus vågor. Securitas ständiga, omotiverade och grymma kontroller och utfrågningar, vakternas hundar, "den riktige" och hans hantlangare... Ord av ångest, skräck och vanmakt hamras in i ett enda långt kapitel utan avbrott. Inga andningspauser. Och det är unga människor, skolbarn som utsätts för diktaturens övergrepp.

Jag skakar av mig hjärtdjuren och griper tag i ett halmstrå: Révolutions (Allt är vind) av Le Clézio. Boken ligger halvläst och det är inte svårt att komma in i handlingen på nytt. Jag tas åter upp i Jeans ungdomliga krets i London. Författarens flytande prosa ger lisa för själen och jag känner mig strax lite friare och bättre till mods.

Mitt hjärta blöder, när jag läser om Herta Müllers upplevelser under uppväxten i en by i Rumänien. Jag tänker med tacksamhet på ödet, som låtit mig växa upp i en kärleksfull familj och i en omgivning som i allt andades välvilja.