Körsång som lyfter

Unga sångare från Rudbecks musikklasser, Sollentuna, sjöng in julen i går i Andreaskyrkan på Söder i Stockholm. Jag tog ett program i förbifarten eftersom jag alltid blir av med mitt eget. Det uppsnappade programmet var i hopvikningen igenklistrat av ett vältuggat mintdoftande tuggummi. Älskade ungdom!

Det var musik som till himla bär. Kyrkorummets svala nyklassiska framtoning erbjöd perfekt akustik och inramning för den ljuvliga kören, i vilken en speciell yngling, ett av barnbarnen, framkallar hjärtats särskilda glädjeskutt närhelst han syns till.

Lucia inledde, hon skred in med imponerande sjungande följe och levande ljus. De ljusen oroar mig alltid, vilket förtar upplevelsen av sången. Lågor slickar luften kring långa svallande hårmanar och vita skjortor. Och lussekronans för mycket bakåt–neråt-lutande ljus med stearinet droppande som vatten från istappar drar till sig oroliga blickar. Men det gick bra – den här gången också. Trevliga tal av lärare och rektor introducerade sånger och sångare. Solisternas klara röster svingade sig upp mot kyrktaket och kören sjöng med intensitet och härligt höga decibel. Luften i salen vibrerade.

Höjdpunkten blev ett "orgelverk" över psalm 113 "Det är en ros utsprungen". Den sjöngs eller snarare hummades av hela kören: sopraner, altar, tenorer, basar och barytonsångare: "Det är en ros utsprungen" uppfördes här i arr. av Michael Prætorius och Jan Sandström. Michael Prætorius arrangerade psalm 113 året 1609 (wikipedia) och Jan Sandström, född 1954, arrangerade den år 1990 så fascinerande som vi nu hörde den. Vi satt nära de manliga sångarnas rad och deras summande basröster mixade med flickornas ljusa stämmor skapade en orgelkoral som jag aldrig tidigare upplevt. Starkt! En strålande introduktion till julen och en påminnelse om anledningen till att vi firar jul.