Vintersagor

Vintersagor.

En snöskata har denna vinter rensat vårt Ingrid-Marieträd från fjolårsäpplen som envist hängde kvar till snöskatans lycka. Varje morgon satt han där. Han antog samma färg som trädet, eller kanske var det tvärtom. Han smälte samman med äppelträdets blekblå stam. Var svår att upptäcka. Där satt han, pickande på en brun relikt tills bara skalet återstod och allteftersom vintern fortskred gick även skalet åt. Vi försökte locka med nötter, men det var inte intressant. Möjligen hade det bildats alkohol i äppelskrutten. Han hade blivit begiven. Men vinglade gjorde han inte, snöskatan. Ingen fick närma sig hans träd utom lilla käcka blåmesen. I ett annat träd hängde en fågelmatare med solrosfrön, som samlade talgoxar, blåmesen och sparvar, alla som inte fick komma till snöskatans träd.
En eftermiddag rörde sig något stort brunt under fågelmataren. En brun Potter med lång svans. Den mumsade av allt som fåglarna sprätte ner vid sitt omåttliga frossande. Potter var en Råtta (som ni förstår som sett Beatrice Potters sagoråttor) Potter var välfödd. Tacka för det! Hela vintern hade han livnärt sig på våra solrosfrön. Pälsen var blank som på en mink. Men nu var det ingen mink ju. Han kilade upp mot granntomtens "murverk" av trästockar. Under en bit av en tallstam, som monterats av en hopfull amatör för att hålla häckväxter på plats, kröp "Potter" in. Satte sig som en ekorre och putsade morrhåren. Ögonen blänkte piggt. Potter såg ut att trivas. Här var det gott att vara. Varje dag kom snälla hustomtar med godsaker till honom. Snart skulle han varsebli att han skulle få ett litet hus till skänks också! Hål i bägge änder på bygget. Bara att kila in och sen ut. Mat finns det också därinne. Lådan står där som ett utropstecken. Här är jag! Kom och ät! Men Potter är inte dum. Dessutom är han för stor för hålen. Det kan ju vem som helst som sett en Potter begripa. Vad vi kan se är Potter försvunnen. Tyvärr också de söta fåglarna. Men man kan ju faktiskt inte mata Pottrar.