Madrid förvånade mig. Ingen bullrande trafik. Smala gränder med kullersten som kullrade under fotsulorna. Flanörer med paraply i beredskap går i bredd eller ensamma och förflyttar sig makligt mot trottoarerna när någon bil nalkas. Någon försvinner in i ett café för poeter! Eller samlas i grupp kring vinglas i en upplyst vinbar. Allt är upplyst i Madrid. På restauranger och caféer sitter ingen med sitt glas i obskyrt stearinskimmer. Kallt, klart och konkret exponeras gästerna kring middagsbordens vita dukar och servietter. Tapas serveras på vita fat utan uppläggningsbestick. Envar tar sin gaffel och fångar en ostskiva, en korv, en oliv... Oxfilén kommer flygande på glödhett lerfat. Desserten är vit och sval. Kaffet svart. Vips ett litet glas med rosa anisette. Fisk och skaldjur smakar gudomligt. Färsk marulk på spett i dessa inlandets bergstrakter??? Jodå. Marulken kommer till Madrid med tåg eller per flyg från Atlanten.
Hav och himmel. Flygturen med Luft-Hansa via Hamburg till Madrid gav illusion av en färd över ett oändligt vinterlandskap. Fotspår kors och tvärs. Skidspår rent av. Som om massor med skidåkare trampat omkring eller åkt slalom lite hur som helst över den vita snön. Men dessa schimära varelser har vinden blåst bort. De saligas ängder kunde se ut såhär. Genomskinliga andeväsen lätt berörande varandra och beskyddande oss i vår bevingade enklav över dem.
Foto©Lillemor Brink
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar