Harry' s Bar och La Fenice

Medan januarinatten sveper sitt täcke över nejden drömmer jag mig till Venedig. Poeten och författaren  Birger Sjöberg drömde sig dit. Jag längtar till Italien, till Italiens sköna land, där små citroner gula de växa uppå strand och näktergalar drilla i dalen tyst och stilla och solen den går ner bak Vesuviuses rand, skrev Birger, om jag nu minns rätt. Jag gitter inte gå upp för trappan och kontrollera riktigheten i mitt återgivande av hans ord. Om jag gör det kommer jag att stanna där uppe och gå till paulunen och då blir det inget av med min egen längtan till Medelhav och Italien.

För några år sedan, besökte Mr Ess och jag Venedig för andra gången. Första gången vi var i Venedig kunde vi inte gå på La Fenice, operahuset från slutet av sjuttonhundratalet. Operan, eller det som var kvar av den efter branden 1996, stod då sorgklädd i grå säckväv. Men denna gång, den 17–21 november 2004 kunde vi se La Fenice återuppstånden ur askan som en Fågel Fenix. Men vi såg dåligt från översta balkong. Researrangören Drottningholmsteaterns Vänner hade inte lyckats ordna bra biljetter. Tyvärr.

Man gav återinvigningens föreställning av Verdis La Traviata. En märklig uppsättning. Modern tid för handlingen är OK. Men en Violetta som storvuxen kroppsbyggare i svarta minimala dessouer svär emot min uppfattning om Violetta. Den spenslige Alfredo sögs som en sparris in i hennes famntag. Från vår snäva vinkel uppe under det vackra taket lyckades vi sällan se Alfredo slinka ur greppet.

Men salens färska guldornament glänste,  glimmade. Fågel Fenix bländade i bladguld. En venetiansk dam såg hur vi ansträngde oss för att få en glimt av ståten och erbjöd oss generöst sin plats i en loge med bättre sikt och stämningen av opera infann sig.

Efter operaföreställningen begav vi oss mot berömda Harry's Bar. Ernest Hemmingway, Thomas Mann
och Peggy Guggenheim tog sig gärna en Bellini på Harry's. Vi smakade förstås också på den berömda mixen och åt en god fiskrätt på andra våningen, där röken inte var så tät som på nedervåningen. Vi gick förstås miste om denna stämning från flydda dar. Rök, sorl och Hemmingway i ett dunkelt hörn plitande något minnesvärt på bordduken.

På vägen till Harry's stötte vi i ett gathörn ihop med en man, som kändes bekant. Hans blickar mötte mina för ett ögonblick. Det var operaföreställningens dirigent Lorin Maazel.