MLLE GEORGE GÖR VISIT

Mlle George gör visit ute på Drottningholmsteatern en dag i slutet av månaden maj
En fantasihistoria

Den franska skådespelerskan  blir så väl mottagen, att  hon stannar kvar för att närmare lära känna teatern och alla teaterälskande personer som arbetar där.  Hon känner intuitivt,  att här hör hon hemma. Här förstår man vad teater innebär.

Hennes sidenklänning frasar, plymagerna på hennes hatt rörs av den fartvind hon orsakar, när hon förtjust vandrar genom teaterhuset  och förundras över att det står kvar  så som det stod när Gustav III och hans hov roade sig med att spela eller se teater där. Hon slår sig ner i teatersalongen. Hon beundrar ljuslågorna, som fladdrar utan att utgöra brandfara.  "Detta är ett enastående teaterrum," konstaterar hon. "Här finns en teaterstämning så intensiv att jag känner den här, här i mina händer. Den öppnar mina sinnen. Den skapar förväntan! Den står absolut stilla, avvaktande som naturen inför en annalkande storm!"

Hon låter blickarna svepa över pilastrar, kapitäl, girlander och portaler. Guldockra och vitt, grisaille och al secco, brunockra, grått, blekblått. "Sublimt", suckar hon härnförd.

De dekorativa balkongerna på teaterrummets långsidor och scenens palatsfasad inger Mlle George en förnimmelse av kringbyggd palatsgård. Ett ockratonat sken vilar över platsen, som om värmen från eftermiddagens solsken konserverats i denna timbre. De dekorativa emblemen på väggfälten består av musikintrument; fioler, oboer, klarinetter, flöjter, trumpeter, trumma och Apollons lyra. I orkesterdiket återfinns motsvarigheterna i händerna på rokokoklädda musiker.   


Ett divertissemang! 


En mandolin hörs droppa en melodislinga, intonera en serenad.  Don Giovanni, Inkarnationen av Förföraren, Synden och Samvetslösheten står förklädd i sin tjänare Leporellos kläder och riktar sin smäktande bön Deh vieni alla finestra...   upp mot den tomma främre balkongen till vänster. "Kom till fönstret då!" En dam i styv kjortel och ljus peruk träder äntligen fram, fäller ut sin solfjäder. Ansiktet nedanför de sminkade ögonen döljs. Joséphine Fodor-Mainvielles  ögon skjuter blixtar ner på sångaren,  Édouard du Puy! Ett plötsligt mullrande avbryter parets initiala  tête-à-tête. Scenen förändras genom ett changemang som på några ögonblick förvandlar palatsgården till en  skog. Åskan går. Blixtar ljungar. Vågorna i fonden böljar. 


Ur markens buskage dansar fauner och fantomer fram och alla de kvinnor Don Giovanni förfört och bedragit framträder, omringar honom och anklagar honom för hans otrohet. Guvernören, den bedragna Donna Annas far, som Don Giovanni dödat i en duell, framträder i fonden som en hämndens gud, stelnad i vit marmor. Statyn rör sig, närmar sig Don Giovanni och manar honom med tordönsstämma att ångra sitt leverne och bedja för sin själ! Don Giovanni svarar fräckt med att vägra och trotsigt räcka ut sin hand, som  Guvernören  fattar  i ett järngrepp. Don Giovanni vrider sig för att komma loss. Förgäves. I en eldslåga försvinner Don Giovanni ner i underjorden. En kör inkluderande de bedragna kvinnorna besjunger dygden och konstaterar att synden besegrats.


Mlle George sluter ögonen. Don Giovanni är inte slutgiltigt förvarad i helvetet. Han återkommer, när det lyster honom.