Vård och Ans

Vi har röjt i vår trädgård, som svämmar över av glädjeyra över att det kommer sommar efter den vidriga vintern. Vi slet ogräs, klippte och koafferade häckar och rosor, som frusit till ved, och såplösning sprutades på bladlöss och strit tills fingrarna domnade av trycket.

Ett flerårigt självsvåldigt skott av Reine Claude-plommonträdet, ett skott som jag hyst förhoppning om, dömdes till avverkning, bit för bit.Då yppas Natur! Vid foten av det fårade moderträdet finns puder av röd sot. Hästmyror kilar fram i och över barkstammen som termiter! Detta naturens uttryck har skottets yviga krona gömt för världen. Det blir ett Myrrande. Hästmyrorna vinglar som fyllon och dryper i backen. Grymt, men vi skall ju ha odlad trädgård, inte trollskog. Dessa myror har inte kvalificerat sig som trädgårdsmästare. De har kånkat bort allt vitt snigelgiftsgranulat (ofarligt), som jag byggt barriärer av för att skydda de blå karpaterklockorna. Plötsligt får jag syn på ett upp-och-nervänt lerfat, (30cm ø och med en kant på c:a 2 cm), som vid gamla plommonträdets fot övervintrat i obemärkthet. Jag bänder upp fatet. Därunder skiner en rundel, en prydlig samling kala, blekrosa körsbärskärnor, alla med ett exakt lika litet hål i, som efter en spruta. Vem kan ha samlat och ordnat dessa i sådan perfekt ordning och i sådant rent och blankt skick? En hasselmus? Men det lilla hålet gör väl inte en mus. En näbbmus? En jordbunden insekt med spröt? Kanske är det naturligt att avätna kärnor har hål i sig? Jag skulle förstås ha fotograferat fenomenet. Nu derangerades kärn-ordningen innan jag kom på foto-tanken.

Min tappre man tog alla säckar med trädgårdsskräp i bakluckan på VW:n och körde ut till Lövsta soptipp med dem. Han kom hem överväldigad av organisationen därute. Ris hit och ros dit! Brännbart hit, komposterbart dit! Textil här, metall där! Jättebra! Trädgården blev fin.
Vi vill ju inte Hamna på Hemmet för att trädgården ser förfallen ut!

Jag har i em besökt min hudterapeut. Topp till tå-fint! De e ja värd, enligt reklamen. Hon har sett till mitt välbefinnande och min hy sedan den första Jösses flickor-premiären, tror jag. Den, där Håkan Serner säger till sin flickvän: Nu har jag sett världen, nu kan vi gifta oss! Flickvännen hade inte sett världen.

Min hudterapeut är en underbar person. Vi småpratar under massagerna om ditten och datten och viktiga saker. Jag maskeras och demaskeras och smörjs med serum och vitaminrika krämer och ångan pyser och porerna känns urblåsta och efteråt är jag som en ny människa och då behöver den nya människan fotvård och sedan springer hon/jag på lätta fötter till T-banan och till min rare mr Ess, som hämtar mig med veteranen VW:n på Ängbyplan. I dag sov jag två timmar efter hemkomsten. Det var super, som unga mänskor pläga säga. Ansikts- och fotbehandling hade jagat vinterns muskelspänningar på flykten.

Det finns numera en islandsponny i familjen. Den skall med sin tolv-åriga ryttarinna delta i SM i ponny-hopp på själva bröllopsdagen, dvs Victorias och Daniels stora dag. Stockholm är just nu väldigt uppe i varv inför bröllopet, vilket väl märks i övriga landet också. Detta evenemang får uppmärksamhet också i Tyskland. Vi såg just i kväll ett initierat program från ZDF där man visade stor entusiasm för vår kungliga familj och speciellt för drottning Silvia. Tyskarna är med all rätt stolta över hennes karriär. Herman Lindqvist serverade sin specifika historia som försetts med tyskt textband. Hans klarblå blick når fram i rutan. Ett program i svensk TV om kungliga slottets historia var initierat och kunnigt. Jag blev plötsligt väldigt glad över att bo i denna enastående stad, Stockholm, som nu får både ansikts- och fotbehandling.