BLADVÄNDARBLOGGEN

Solljuset flödade för tre dagar sedan. Men nu... grått. Dimma över Smolensk. Var fanns den undergörande madonnan, när ett polskt plan störtade till marken med president, presidentfru, höga militärer, ämbetsfolk, män och kvinnor. Man såg dem gå ombord. Presidentfrun bar röd dräkt. Vinkade och log på trappan. Planet flög iväg. Kraschade. Ingen överlevande kan berätta. Bränslebrist, haveriutredarna. Piloten kunde inte landa som beräknat på grund av dimma. Piloten anmodades av markpersonalen att ändra kurs och flyga till dimfri landningsplats. Man får känsla av isflak över sina axlar.

Snödroppspreludiet spelas över fjolårslöven. Men trädgårdens grafitplattor göms ännu fläckvis under vinterns blommor. När skall de blommorna äntligen smälta ner och dö. Om ett par veckor skall vi sjunga om dessa mystiska vinterns blommor. Vid den här tiden är de mycket vissna och brunsvarta. Valborgseldar skall snart speglas i Mälarens vatten. För till Valborg skall väl ändå isen vara borta. Solens strålar är obarmhärtiga i att avslöja det damm som vinterns blommor strött över bohag och golv. Och allt det grus, som Ess hämtade i hinkar för att jag inte skulle halka och bryta benen, allt det gruset har jag sopat hop i högar längs infarterna. Vinterns blommor ger sig inte så lätt. Grus och små miniatyrstenar letar sig in i huset och gömmer sig under mattor, under trappor, i hörn och längs trösklar.

Det är som om Lady McBeths häxor illvilligt strött grus i maskineriet. Något ljuvt och änglaaktigt skiner inte över mig när jag för dammsugaren genom Scylla och Karybdis.