Sök! och du skall finna.

Det är inte enbart snömängder som tynger. Det är också mängden av böcker och pärmar i mitt tresektions bokhyllebygge, tre höga Billy i mahognyfärg (eller är det körsbärsträ?). Upptäckten att den viktigaste pärmen saknas gör mig helt konfys. Plötsligt bara borta. Den pärmen innehåller dokumentation av mina resor med Ess till franska städer och arkiv, foton av ställen där Mlle George satt sina stora fötter. Fotokopior, knappt läsbara, teckningar, material, skisser m.m.m.m. som inte får vara borta. Jag letar och hittar ett igenkänningsobjekt, en bild av mig själv vid Mlle Georges grav på Père Lachaise. Där står jag under en beskyddande kastanj och betraktar den mossiga stenen. Inskriptionen GEORGE är mossgrönt schatterad. Nedanför stenen försöker en kompakt rektangulär yta rymma porslinsblommor, hyacinther, violer m.m. Djärvt att försöka peta ner en levande ros bland alla dessa eterneller. Jag gjorde det i alla fall.

Bilden finns i original i min försvunna pärm! Vänta nu, i höstas vände Ess och jag upp och ner på skrivarverkstan. Radonsanering måste göras. Radon är en gas, som är, utan att synas, och den är inte nyttig. Den skulle ledas ut ur huset på något fiffigt sätt. Och – när möblemang ändå skulle flyttas inför denna sanering: Vad kunde vara lämpligare än att flytta på de tre Billy-hyllorna också och dammsuga upp svarta myror, barr, grus och sand och annat som grott bakom reolerna. Golvspringorna som sög upp myror och radonet från berget, som huset vilar på, skulle tätas med speciallim. Alltså, hyllorna måste tömmas på sitt digra innehåll.

Återställningsarbetet tog ett par veckor. Men själv är jag inte återställd. Jag hittar inte det jag söker. Jag fick Ess att börja leta. "Hur ser pärmen ut?" "Röd rygg!" Vi öppnade dörren till garaget, stängde kvickt igen. I garaget finns precis plats att klämma in vår röda bil med skohorn mellan arkiven i maskulina hyllor från stora varuhuset. Att leta där var övermäktigt.

Ess sa gonatt. Jag tog en ny titt på fotot från Père Lachaise, drogs som av en magnet bort till vita Ikea-Rutan i hallen och grep tag i första bästa pärm där. Den hade grå rygg. Inte röd! Det var den försvunna pärmen!

Visst är det intressant, om igenkänningsobjektet, fotot från Père Lachaise, var den faktor som ledde mina steg till den vita Ikea-Rutan. Spårhundar brukar få nosa på ett objekt, relaterat till det objekt de skall söka upp. Visst är vår inbyggda dator fantastisk.