Shakespeare, George och Dumas

Världen är en scen, säger Shakespeare.

Det krävs mod! säger Mlle George. Hon plågas av rampfeber, en feber så stark att hon hellre Dör än går in på scenen. Ändå är teatern Livet. Hennes Liv!

Världen är vår scen, säger Shakespeare.
Vi är alla aktörer.

Det hände sig för många år sen, att Ödet, en fransk tragédienne, Mlle George, grep tag i mig. Hon krävde att jag måste lära känna henne, att jag skulle dyka ner i svenska, franska arkiv, ja, helst ryska också. Jag skulle leta efter henne bland 1700- och 1800-talets bevarade dokument och sedan göra henne till huvudperson i något slags arbete. Hon propsade på en roman. Ingen biografi, finns redan en uppsjö av sådana. Biograferna, de kopierar varandra, ingen känsla, inget nytt, muttrade hon. Hon var påstridig. Gillade inte att jag hade andra passioner. Hon samlade familj, älskare, kolleger och vänner och krävde att allihop skulle få plats på min magiska skärm. Det mumlades, sorlades, överlades. Aktörerna flåsade mig i nacken, retade mig, flyttade saker som jag sen saknade och måste söka. Jag såg det som tecken från skyn och lovade att allihop skulle få rum i min tänkta roman.

Min George fick följa med överallt, i feta manus i allt tyngre väskor. Modern teknik och – a certain self-control; Kill-your-darlings, use-some-events later et cetera – bantade kilona till ett fjäderlätt minneskort och snart flög George elektroniskt lätt mellan mig i Hässelby och förlaget Recito i Borås . Inför varje tur till Borås retuscherades hon. Till slut blev hon presentabel.
Hon fick sin vilja fram, kom ut i romanform med titeln George, Napoléons tragédienne. En romantisk teaterhistoria.
Hon är nöjd, tror jag, för att jag betonar hennes roll som yrkeskvinna och inte som Napoléons älskarinna.

Men – innan vi kom så långt – under arbetets gång – fanns misströstan, varvad med andra passioner. George försvann i kulisserna. Då kunde det hända att jag fick en vink, en liten puff framåt:

En vinterdag med ishalka, valkar av halka, ni vet, på Söder, räddar jag mig in i ett antikvariat. Bara så där apropå. Där faller mina blickar på en bok exponerad på ett staffli. En French cooking-book.

Jag öppnar den och på just det uppslaget njuter George supé med De tre musketörernas Alexandre Dumas! Ett tecken!

Boken ligger snart på mitt bord. Dumas sveper tillbaka sin yviga man av svarta lockar, beväpnar sig med gaffel och börjar mosa Sardeller med kokt äggula, peppar och olivolja. Och salt. Det är viktigt att saltet rörs ut i olja! säger Dumas strängt och strör salt, rör om och tillsätter hackad kokt äggvita i det mimosagula. En fransman tar vara på hela ägget. Dumas drar upp manschetterna och låter salladsblad singla som höstlöv över blandningen och sen skall betjänten röra om och Dumas strö paprika över det hele.

George kommer in i röd sammetsklänning. Nu är dags för tryffeln, nu talar vi om svampen således. Tryffeln skall vara vit, plockas upp ur silverskål, skalas med silverkniv, doppas i mandelmjölk och sen stoppas i mun på monsieur Dumas. Sic! Så serverar Mlle George tryffel.


www.smakprov.se/forfattare/Lillemor_Brink
www.biblioteket.stockholm.se/default.asp?id=2817&extras...