Natasja Rostov, Krig och fred och jag

Som ung läste jag Leo Tolstoys roman Krig och fred. Jag såg alla tänkbara versioner av Natasja –på bio, på TV, på teater- och balettscen. I dag väcker familjen Rostov och kretsen kring den, i den engelska serien från 1972, samma känslor som den gången jag såg serien första gången. Anthony Hopkins' Pierre Bezuchov kikar över glasögonen och ser förälskat på den unga Natasja medan hans hustru Hélène flirtar med officerare. Furst Andrej i vit uniform är en förskräcklig dysterkvist, som Natasja blir betagen i. Natasjas förväntan inför sin första bal är hjärtskärande. Hur många flickor har inte upplevt den? Stolthet och fördom rakt av. Rosiga panelkycklingar med air av lantluft och knapp ekonomi lockar inte unga sprätthökar, ansatta av björnar, fordringsägare. Engelska serier är oftast träffsäkra i tonen. Natasja är överdrivet sprittande livlig i dessa serier. Ändå förnimmer man den där obestämda känsla av flickans längtan, av hennes drömmar. Den känsla av osäkerhet man som ung känner och som kan infinna sig även senare i livet. Men då närmast som en irritation, ett skoskav, som man tidvis kan plåstra om.

Störst upplevelse ger fortfarande Tolstoys bok. Jag läser den på nytt, i en reviderad upplaga, en översättning av urversionen som publicerades före 1867! Den är på 1090 sidor med hårda pärmar. Inte nattlektyr i sängen precis. Den gamla är mjukare, i pocket och uppdelad på tre delar. Den nya har personförteckning, vilket underlättar. Jag är inte i fas med Natasja längre. Det är snarare hennes mor jag identifierar mig med.