Tandläkare

Bodil Malmsten har tandläkarbekymmer. Nu är det ju i Finistère som bekymren hopar sig och inte i folkhemmet här uppe i norr.
Här kan man lita på sin tandläkare. Tandläkare i Frankrike är i maskopi med bagarna. De franska bagarna bakar baguetter med tuggmotstånd. Simsalabim har en liten svag gadd fastnat i smeten. Man undviker att le, tala och köpa baguetter. Man får råd av grannen. "En bra tandläkare finns på rue de Rivoli. Svenskar brukar anlita honom."
Trappan upp till mottagningen knarrar. Det knarrar av mörkt trä överallt. Mossig inredning. Jag tänker: Är mottagningen lika knarrig går jag ut.
Den är knarrig, men jag går inte ut. Jag är ju dömd till tystnad och till att se outgrundlig ut så länge jag har en lucka i tandraden.
"Il faut tuer le nerf!" säger den sakkunnige, som svenskar brukar anlita. "Man måste döda nerven!" Han fäller repliken utan att blinka. Jag däremot blinkar och säger i bestämd ton "Il faut attendre!" "Det måste man vänta med!" Han får inte döda min nerv! Jag skyndar bort från knarr och mossa och ut på rue de Rivoli. Väl ute på rue de Rivoli drar jag en lättnadens suck. Gatans avgaser känns riktigt befriande!
De dagar jag ännu skall stanna i Paris tvingas jag tala mycket litet och med minimala läpprörelser. Förargligt, eftersom min franska under min vistelse i Frankrike blivit flytande och längtade efter att sprudla. Hemma i Sverige skyndar jag till min tanddoktor. Han är extremt duktig på att paddla kanot. Har starka händer och armar som en brottare. "Ville han döda nerven? Kommer inte på fråga!" Han lyfter sina kanotarmar i en avvärjande gest. Simsalabim! en ny, glänsande tand ovanpå nerven, som är lycklig över att leva vidare.