BLADVÄNDARBLOGGEN

Det var en upplevelse att se och höra Staffan Valdemar Holms uppsättning av Richard Wagners Valkyrian lördagen den 8 november i SvT.  Konceptet är som ett familjedrama av Lars Norén men i Biedermeiertid. Men här rör det sig om gudars konflikter. Gudar med mänskliga egenskaper och känslor. Ärelystnad, girighet, avund, kärlekslängtan, brinnande kärlek och brännande hat. Här snålas inte med känsloutbrott.

   Den vredgade Fricka förmår sin man Wotan att bidra till att hans son Siegmund faller offer för fienden Hundings spjut. Valkyrian Brünnhilde, Wotans älsklingsdotter, som han avlat med Erda, räddar Siegmunds syster och älskade, som bär deras ofödda barn.

      Valkyriorna, alla döttrar till Wotan och Erda, uppenbarar sig som en mångfald Fröken Julie i smart riddräkt. Deras vapen är ridspön, som likt klingor skär genom luften som speglar galopperande hästar i fondens grå töcken.  Man känner Wotans vånda över sin förlorade makt, sin svaghet för Fricka och den tvingande nödvändigheten att förskjuta älsklingsdottern, Brünnhilde, som enligt hans åsikt svikit honom. Brünnhilde använder den makt hon har, ordets, musikens makt. Hon lyckas beveka fadern att gå med på hennes villkor. Om hon nu måste straffas skall hon vila på valkyrieklippan, omgärdad av eld, tills en hjälte vågar gå genom elden och hämta henne. (Associationerna fångar upp Sagan om den sovande Törnrosa som räddas till livet av en modig prins.) 

Musiken är hänryckande skön. Sångarnas röster svingar sig upp genom det övertrafikerade tonrummet.
Kärlek, liv och död. Så nära varandra.